hannapannapersson

Idag åkte jag och Pirko för att tävla Lydnadsklass 2 på Danderyd-Täby Bk. Jag hade haft migrän från kvällen innan tills imorse så jag var ju ganska trött men tänkte att det är bara att köra. Senaste träningspasset kändes riktigt bra i de flesta moment så jag hoppades verkligen att det skulle gå bra idag.

Men så lätt blev det inte. Pirko blev orolig på platsliggningen. Efter nån minut sätter hon sig upp, jag visar handkommando för att hon ska lägga sig, tillslut gör hon det. Men efter ett tag sätter hon sig upp igen och sen kryper hon mot mig. Förra tävlingen gjorde hon såhär för första gången och jag tänkte väl att en gång är ingen gång. Vi har tränat mycket platsliggning sen dess och hon har känts trygg. Men på tävling är det såklart annorlunda, matte är nervös och då tycker hon det blir obehagligt och att då lämna henne brevid främmande hundar det blir för mycket.

 

Jag kände inte att jag hade ork att köra resten av tävlingen för "skojs skull" så jag bröt. Gick till bilen och grät en bra stund sen åkte vi och gick en skogspromenad istället. Min första tanke var nu ger jag upp jag tävlar inte mer med Pirko. Jag klarar uppenbarligen inte av henne. Men samtidigt har vi kämpat så mycket för att komma dit vi är idag. Även om det kanske inte ser ut som så mycket från utsidan ;-) Jag är nog inte redo att ge upp riktigt än. Jag är anmäld till 3 tävlingar till och funderar på att köra dessa men hoppa över platsen. Vi får se hur jag känner det.

 

Jag och Pirko är verkligen 2 svaga länkar. Vi är lika känsliga båda två. En blind som leder en döv ;-) Vilket radarpar!